Den rättegång som fördes mot Per Larsson och Jonas Flark räckte i tre dagar, och det protokoll som upprättades omfattar i avskrift 20 maskinskrivna sidor. Här kan därför tyvärr endast återges några utdrag som behandlar det väsentliga händelseförloppet. Påfallande är hur den mesta tiden av förhandlingarna ägnas åt att klargöra omständigheterna omkring "skottpengarna" och hur gottgörelse skulle lämnas för dessa.

På kronolänsmannen Erik Sundströms angivande att Per Larsson från Överklinten, och soldaten vid Bygdeå Compagnie Jonas Flark skola överenskommit att mörda den förres fader Lars Persson, hölls den 9 januari 1786 Urtima ting i Captensbostället Bygdeborg i Skinnarbyn.

Länsman Sundström berättade först hur han sedan någon tid efter Lars Persson begravning "tal ibland folket begynt gå att Lars Persson icke som sonen föregivit av dess häst till döds slagen blivit utan vore mördad" rest upp till Överklinten och funnit skäl att med fotjärn fängsla Flark och Per Larsson, samt hålla deras hustrur under bevakning såsom misstänkta för delaktighet. Och blev döde Lars Perssons änka Maria Persdotter hörd, berättade på till henne skedde frågor att mannen den 16 september som var en fredag, om morgonen tagit häst och skrinda och kört i åkern ett litet stycke från gården i ärende att hemföra något där hoplagt näver. Men som han dröjt nog länge på dagen och ej återkommit så skall Maria tillika med dess son och hans hustru sedan dessa före middagen i skogen kvistat något löv, vid hemkomsten efter Lars Persson letat, men icke funnit honom, ej heller hästen utan endast skrindan med näver uti och där bredvid yxan, då Per Larsson skall ha sagt, att hästen torde lupit från fadern, samt gått och letat densamme, varpå dessa vänt hemåt, men att Lars Persson ej hemkommit utan efter en stunds förlopp hästen allena kommit till gården, samt Per Larsson följande morgon fört hem näverskrindan ifrån bäcken och därpå gått in i byn samt omtalat att fadern bortkommit, med anhållan att grannarna ville efter honom leta. Åtskilliga bönder hava därpå följt Per Larsson att söka, och bland de sökande även Jonas Flark inställt sig.

Då dessa Lars Perssons döda kropp hemburit, med berättelse att de i bäcken honom funnit, och att han dagen förut blivit av hästen till döds slagen, skolade Maria Persdotter av henne då åkommen sorg så häpen blivit att hon ej kunnat se liket förrän det blivit svept. Då denna änka likväl ej något särskilt varse blivit endast Per Larssons hustru som svept, omtalat att ett litet sår vid ena örat, som liknat sår av en hästskospik det änkan skall trott, eftersom hästen vid pass tvenne dagar förut blivit skodd men med nött och trubbig spik.

Vidare och på länsmans erinran att Flarks broder Per Hansson på gravölet efter Lars Persson som hölls i Överklinten, sagt att Lars Persson icke dött av hästens slag utan blivit mördad, förmälde Maria Persdotter att Per Hansson i dryckeslaget å gravölet väl sagt så och dessutom då Maria Persdotter honom frågat vad anledning han därtill hade föreburit att Maria Persdotter hennes son och sonahustru hjälpts åt att dräpa Lars Persson, hade honom i bäcken dragit, så skall dock Maria Persdotter därtill icke kunnat sätta tro, emedan hon visste sig vara fri, samt soldaten Flark, då hon även frågat sagt det han ej visste, annat än att Lars Persson av hästen slagen blivit, med utlåtelse därjämte av Flark, att Per Hansson talade i fyllan och höll på att bliva galen, bedyrade vid Gud Maria Persdotter att hon om det på mannen begångna mord, icke haft den ringaste kunskap förrän Per Larsson och Flark näst före jul sådant bekänt, som denne nu mycket skall gräma, omtalade härvid på tillfrågan att sedan mannen blev begraven, vid pass fyrtio kopparplåtar i silverdalars räkning, blivit utan hennes vetskap tagna utur ett gammalt ämbar som stått i stolpboden, och då Maria frågat sin son, samt sonahustru om de tagit plåtarna och tillika gråtit, ehuru numera förspörjes, att sonen plåtarna för skottet, till Flark levererat.

Därefter hördes Per Larsson, vilken genast bekände men uppgav att "dessa onda tankar kommit honom i sinnet" emedan Flark och dennes hustru att det vore honom "till några tusende dalers gagn om fadern komme undan".

Han hade därför avtalat med Flark och att denne mot 50 Rd. skulle avhända Lars Persson livet, när denne gick till en strax utanför byn belägen kvarn. Denna plan hade dock omintetgjorts av Per Larssons hustru Katarina Persdotter, som när hon fått veta vad de tänkt göra, själv gått till kvarnen, samt därstädes före sig funnit soldaten Flarks hustru, som frågat varföre icke Lars Persson dit kommit, och Katarina svarat "på det han skulle få behålla livet".

I stället beslöts att Lars Persson skulle skjutas när han hämtade näver. Efter mordet hade Flark låtit hälsa Per Larsson" att om han tyckte det modern var honom besvärlig, ville Flark även våga ett skott på henne". En hälsning som ger oss Flarks hårdkokta natur i blixtbelysning. Vidare erkänner per hur han stulit pengar av sin mor, samt ett i skogen liggande slagjärn för att betala Flark.

Jonas Flark som i sistlidet års höstting i Lövånger varit för inbrottsstöld lagförd infördes och erkände sig hava skjutit Lars Persson till döds, på en fredag 14 dagar före Mikaelimässan, och hade Lars Persson stupat ned i bäcken, där Flark låtit honom ligga och gått hem.

Så inkallades bonden Per Hansson, som omtalar att hans broder Jonas Flark en gång berättat att Per Larsson ville bliva av med fadern samt att denne vid ett tillfälle då han var med honom allena, ämnat slå fadern med yxhammare i huvudet, men då han av farhågor det slaget ej skulle bliva alldeles dödande. i anseende därtill att Per Larsson hade något fel på synen avstått från sådant uppsåt.

Detta var anledningen till att Per Hansson misstänkt att allt inte stod rätt till. Och en gång i november månad på Tingsplatsen för några givit upphov till alla rykten. Per Hansson kommer i en smula ofördelaktig dager sedan det framkommer att han växlat de plåtar som Flark fått av Per Larsson.

Och som dagen var förliden så uppsköts med vidare rannsakning.

Andra tingsdagen hördes först Katarina Persdotter, som inte hade att något i sak att tillägga, och beträffande motivet till mordet blott kunde säga att så vitt hon visste "Lars Persson och hans barn levat i sämja" och att Lars Persson i livstiden varit en stilla och saktmodig man, samt Per hans enda barn. Vilken rätten fann anmärkningsvärt med hänsyn till vad som tidigare förekommit.

Därefter hördes en rad vittnen och i vittnesmålen och de anklagades gensagor framkom bland annat följande.

Flark nekade enständigt till att han och hans hustru ingivit Per Larsson tanken på mordet "utan skall Per Larsson därtill övertalat Flark, och det genom löfte om penningar, som Flark i dess fattigdom tyckt sig behöva".

Per Larsson bestrider detta, men det är tydligt att han varit lättledd och obetänksam.

Flark uppgav att han "utom den utlovade pennigsumman, har som bevakande skäl, till den onda gärningen utlåtit sig, att dess fader rökte mycket tobak, och bleve aldrig Guds barn, emedan han lappade skor om söndagsaftonen och fiskalen i Umeå blev ihjälslagen och von Ahn omkom, och ingen led där före.

När det gällde medbrottslighet var Flarks hustru Malin Markusdotter läge betydligt sämre än Katarina Persdotters. Hon hade farit med mycket skvaller och trots att både Flark och Per Larsson fritar sina hustrur och trots att hon själv från början uppgivit att när Flark om fredagen med bössan hemkommit, hade han sett förstörd ut och lutat sig mot spiseln, samt hustrun som haft misstankar, det Flark gjort något illa, varpå Flark ej något svarat, förrän hustrun flera gånger frågat och Flark då sagt "om du inte tiger skall du få samma slag".

Ett vittne uppger nämligen att hon en gång yttrat, att Lars Perssons änka, hennes son och sonahustru alla tre varit i råd att dräpa Lars Persson, samt skola honom med en snes ihjälsticka, även och vidare, denne Flarks hustru sagt det att Lars Perssons änka sig utlåtit att hon visste det inom tvenne timmar efter det Lars Persson om fredagsmorgonen for hemifrån skulle han vara död.

Katarina Persdotter förefaller i början ha uppträtt med stor bestämdhet och ha avrått sin man från brottsliga gärningar, men det finns vittnesmål även mot henne. Det uppges att Lars Perssons änka sistlidne juldag uti kyrkostugan för vittnet sagt: Att hennes son Per Larssons hustru skall fjorton dagar efter det Lars Perssons död frambars, mot svärmodern otidigt varit, och bland annat även fällt dessa ord: Min man äger 2/3 av hemmanet och ni endast 1/3, det är ovisst hur länge ni får leva eller vara på hemmanet, därvid Per Larssons hustru i kyrkostugan inkommit och sagt till svärmodern: Svamla ej för mycket mor:

Vidare vittnar deras piga att Per Larssons hustru sistlidna år åtskilliga gånger för vittnet sagt: Det vore bra för oss och rätt väl om vi kunde bliva av med fadern, han gör ändå ej annat än sitter på tuvor och röker tobak.

En som har svårt att helt rentvå sig är Per Hansson. Han sade sig hava avrått Flark från dådet när denne avslöjat Per Larssons önskan för honom. På erinran att han sådant borde tidigare uppenbara och tillkännagiva för Lars Persson, svarade han att Lars Persson då varit på kyrkoarbetet och icke sedan träffat honom.

Slutligen inlämnas en rapport av adjunkten Vidmark som bl. annat avslöjar en del anmärkningsvärda omständigheter kring bekännelsen:

Den 22 i månaden infann jag mig i arresten i avsikt att beveka Flark till någon bekännelse: men förgäves, då och commisarien Sundström kom hem och berättade att Flark hade bekänt sig, därefter gjorde han i hustruns närvaro anstalt om någon förfrisknings sändande till bemälde Flark, därefter kom hustru Malin genast in i commisariens boningsrum, där jag var med om dessa utlåtelser: Har Flarken bekänt sig så vill och jag bekänna:

Detta liknar rätt mycket provokationer, något som blir än mer påfallande i fortsättningen. Sedan hustrun således utlåtigt sig, skickades efter hennes man Flark, som på första tillfrågan nekade till gärningen men på hustruns föreställning, som flera gånger bad honom bekänna, blev äntligen bevekt att utgjuta tårar, och ville säga sanningen, men hade ganska svårt före att komma fram med densamma.

Äntligen på hustruns och andras föreställningar, sade han till commisarie Sundström att det vore icke brottom, begärande det han först skulle få tala med sin broder Per Hansson i Jomark.

Sedan ett obduktionsprotokoll upprättat av lantsfältskären Littorin upplästs, slöts förhandlingarna för dagen.

Följande dags morgon avkunnades dom och den lydde:

Alldenstund av hållen rannsakning finnes, att gifte drängen Per Larsson från Överklinten, alltsedan år 1784 haft och lagt råd med soldaten Jonas Flark, det han mot betalning mörda Per Larssons fader och Flarks rotebonde Lars Persson i Liden uti nyssnämnda by, och Flark låtit sig till sådant mord leja, samt det samma försåtligen med skott utur en lodbössa genom Lars Perssons huvud den 16 september sistlidet år, ute på marken verkställt, även sedermera därföre av Per Larsson bekommit fjorton Rd.värde, och det till större delen i kopparplåtar, som Per Larsson av dess moder olovligen avhänt.

För den skull prövar Urtima Tingsrätten i förmåga av 12 och 13:e kapitlen, 1:a paragraf. Missgärningsbalken, jämfört med 24 Kap. 2 och 3:e paragraferna berörde Balk rättvist.

Det böra Per Larsson och Jonas Flark för detta deras med vilja och stadgat råd förövande lönnmord halshuggas och steglas, samt Per Larsson förut mista högra handen, och den sistnämndes moder, av Per Larssons egendom njuta betalning för de henne avhände plåtar, med elva Rd. spesie.

Av de delaktige ådömdes Per Hansson 10 par spö för sin uraktlåtenhet att meddela vad han visste och hans hustru åtta par ris, tre slag av paret för att hon växlat Flarks pengar.

Samma straff som hustrun fick Malin Markusdotter för att hon ej anmält sin man. Däremot förklarades Katarina Persdotter och Lars Perssons änka oskyldiga.

Slut.